Jag träffade inte min farmor i vuxen ålder, även om jag och min syster spenderade ganska många besök i hennes hus i Dalsland som barn.
Hon bodde i ett rött hus som hennes mamma ägt före henne och som inte finns mer – det revs när järnvägen mellan Karlstad och Göteborg skulle dras genom hennes tomt. Åker man förbi med tåg idag kan man fortfarande se hennes trädgårdsskjul, med en stol och ett bord från setet med utomhusmöbler inuti. Hon var sjukpensionär och spenderade timmar i trädgården. Nu finns inget kvar förutom några envisa buskar som är helt överväxta.
Farmor var en praktiskt person och levde sitt liv i huset med trädgården och några katter. Jag minns att trappan upp till övervåningen på huset var så smal att man fick passa sig att inte ramla när man gick i den. Långt senare fick jag även lära mig att det fanns en vit älg i området där hon bodde, som hon var livrädd för. När jag fick höra det första gången tänkte jag på ett citat jag vaskade fram när jag researchade Selma Lagerlöf. Jag hade en idé om att jag skulle göra ett omslag Den Löwensköldska Ringen men det blev aldrig av.
Skogsmörkret har skapat skräck. Selma Lagerlöf kan först ha kommit i kontakt med denna uppfattning genom sin barnjungfru Back-Kajsa. Om henne heter det i Mårbacka: “Men Back-Kajsa, som kom ur skogen, var rädd för alla djur. De vore för henne som onda andar, och när hon om nätterna väcktes av kattugglan, tog hon fram psalmboken och började läsa."
Min farmor kom från en familj som bodde på en ö utanför Åmål och vad jag vet var hon inte religiös. Vad lite jag vet och vad mycket jag hade velat fråga – jag undrar vad hon själv hade sagt. Antagligen att det är obehagligt med stora djur överhuvudtaget när man bor ensam i en stuga i skogen.
